Revelation Chapter 5:1-14 — Sound the Warning

The Kinsman-Redeemer and the Scroll with Seven Seals (Part 3) The Scroll and the Lamb (5:1-4) “1 Then I saw in the right hand of him who was seated on the throne a scroll written within and on the back, sealed with seven seals. 2 And I saw a mighty angel proclaiming with a loud […]

Revelation Chapter 5:1-14 — Sound the Warning

Thomas Idergard SJ

24 m ·

”Du förändrar inte världen genom att demonstrera – däremot genom att låta Kristus förändra dig, och genom dig dina nära relationer”

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Tredje söndagen i Fastan

2022-03-20

Årgång C (ordinarie): 2 Mos 3:1-8, 13-15; Ps 103; 1 Kor 10:1-6, 10-12; Luk 13:1-9

S:t Dominicus kapell, Reträttgården Berget, Rättvik

Kära systrar och bröder i Kristus,

Den amerikanske, katolske filosofen Peter Kreeft blev en gång utmanad att sammanfatta Bibelns budskap i några meningar. Och den första löd så här: ”Hallå allihopa, det jag som är Gud – inte ni”.

Kreeft gör en viktig poäng. Bibeln betonar verkligen att Gud är helt annorlunda. Det blir också Moses erfarenhet med den brinnande busken, i vår första läsning från Andra Moseboken. Det namn som Gud uppenbarar för Mose avslöjar att han skiljer sig från allt och alla andra: ”Jag är”, betyder ”den som existerar oberoende av något annat”. Den som måste existera för att allt annat som inte existerar med nödvändighet, som t ex vi här och alla orsakssamband i hela universum, ska kunna existera. Den som ansvarar för allt som finns i världen är inte själv en del av världen, inte den ”högsta varelsen”, utan Varat självt. Som inte behöver något av världen. Elden behövde inte ta något av busken för att brinna. Busken, vi och allt annat i världen finns. Gud är.

Men Guds ”annorlunda-het” är inte hela bilden. Det hebreiska verbet ”vara” som Gud använder i sitt namn, kan också beteckna ett speciellt sätt att vara på: att vara nära. Gud kom nära Mose för att ge honom uppgiften, och Gud var nära sitt folk.

Dagens responsoriepsalm beskrev mycket träffande hur Guds obegränsade storhet faktiskt kastar ljus på hans ständiga närhet. Först påminde den om vad Gud gör – förlåter, räddar, mättar – för att sedan bli ett crescendo: ”Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom”. Dvs himlens vidd som får oss att känna oss så små, är i sig en bild av motsatsen till Guds distans. Guds kärlek, vilja av vårt bästa, är så vid men också så helt närvarande och nära som den atmosfär som ständigt omger oss och stöder oss, och utan vilken vi faktiskt inte kan leva, trots att vi inte ser den.

Gud är vårt och alltings upphov, dvs det vi inte är. Därför vet Gud också bättre än vi själva vad som ger fullkomlig lycka och glädje, dvs den frid som inte betyder frånvaro av bekymmer, utan medvetenheten om Guds närvaro mitt i bekymren. Genom historien gör Gud sin närhet alltmer känd för att den till slut ska bli kött och gå in, bli materiellt synlig, i skapelsen, med personen Jesus Kristus. Det, inget annat, är all historias höjdpunkt.

I vår andra läsning ur Första Korinthierbrevet gjorde Aposteln Paulus en viktig jämförelse. Israels folks mödosamma ökenvandring efter befrielsen från slaveriet i Egypten till det utlovande landet, påminner oss om att vi efter vår befrielse från arvsyndens skuld i dopet, har ett val att lita till att Gud, med sin närhet i Kristus, vill vårt bästa och leder oss till det. I synnerhet där vi inte ser, tycker vägen dit kräver för stora uppoffringar, och spontant, instinktivt, föredrar synden. När vi helst vill kontrollera och äga Gud, så som Mose först tänkte ta kontrollen över den brinnande busken.

Som Jesus säger i dagens evangelium, är det som avgör vår eviga bestämning inte det onda som drabbar oss, utan att vi omvänder oss; dvs helt byter sätt att tänka om och se på oss själva, andra och annat. Från det som kommer ur jagets impulser, känslor och ideologier, till tilliten till Guds vilja och ledning.

I Jesus Kristus, och hans Kyrka, i vars sju sakrament och oföränderliga lära han ständigt är närvarande, ger Gud oss näring med sanningen om honom och oss själva. Han kultiverar, gräver runt och gödslar den jordmån i vilken våra hjärtan, våra personers djup, blir fikonträd som bär frukt, som i Jesus liknelse. Dvs ger honom vidare till andra.

Under Fastan övar vi oss att bättre ta upp denna näring i våra liv. Kopplingen mellan fasta och bön, å ena sidan, och allmosa, å den andra, säger att våra goda gärningar kommer ur vår närhet till näringskällan, och samtidigt i nästa steg öppnar oss för att ta upp mer näring.

Gärningen behöver inte söka sig långt bort. Den Heliga Moder Teresa har en gång sagt: ”Om du vill förändra världen, gå hem och älska din familj!”. Det uttrycker ingen kokong-mentalitet utan en djup insikt: att det bara är i och genom våra verkliga och levda relationer som vi kan förverkliga det våra ord säger att vi tycker är viktigt. Sättet vi lever våra verkliga relationer påverkar villkoren för andra, på ett sätt som de tar vidare in i sina relationer, osv. När vi inser det förstår vi också betydelsen av hur de vi är påverkar vad vi gör, och vice versa.

Att möta människor på dödsbädden är att förstå, att när allt annat är avskalat är det de nära relationerna som kvarstår. På dödsbädden ångrar inte människor primärt att de har shoppat för lite, jobbat för lite, haft för lite pengar, för lite sex eller hängt för lite på sociala medier. De beklagar inte heller särskilt ofta att de har deltagit i för få demonstrationer eller upprop om att någon annan borde göra världen bättre. Nej, det man bär med sig fram till sitt yttersta är mer än något annat sorgen för nära relationer som inte fungerade, och medvetenheten om det egna ansvaret för det.

Vill du leva av Kristus som näringskälla och bära frukt i ditt livs träd? Börja då se dig omkring där du är och står. Se den familjemedlem, släkting, vän, bänkgranne i kyrkan eller bekante som behöver dig. Din tid, din hjälp, din fråga hur det är, din bön om förlåtelse, din villighet att förlåta. Låt det ideal du teoretiskt vill förverkliga i mötet med din okända nästa, börja verka praktiskt i relationen till din kända nästa. Så kan den omvändelse som Jesus gör till en absolut tröskel för vårt eviga liv, bli verksam.

Sannerligen är det Gud som är Gud, inte jag eller du. Och just däri ligger allt hopp. Genom sitt människoblivande i Jesus Kristus, alltid närvarande i Kyrkan, erbjuder Gud oss delaktighet i sin eviga, treeniga relation. Den som alltmer låter sig dras in i den, låter också sina konkreta relationer följa med, för att helas och fullkomnas i det Sanna, Goda och Sköna: Jesus Kristus. Amen.